Ny start ny blogg! 

Beslutade mig för att stänga ner min andra blogg av en rad olika anledningar. Behöver en nystart helt enkelt. Hur har ni alla mått under den här extraordinära tiden? För mig har den vart ganska jobbig… eller?? Jo, det skulle jag vilja säga, i allra högsta grad. För mig har det inneburit en hel del reflektion över vad jag värdesätter, och sist men inte minst, hur värdesätter jag mig själv? Den frågan var rätt tung och ledde mig in i djupa tankar. Jag får helt enkelt ta det från början. 

Jag är adopterad från Sri Lanka och har en fantastisk familj. Jag känner mig svensk, men jag ser inte ut som er andra svenskar. 

Jag har aldrig undrat över mitt ursprung, det har alltid varit en öppen dialog – mina föräldrar är mina föräldrar, punkt. Vi har alltid pratat om allt helt öppet, därför har jag aldrig behövt känna att någonting gällande adoption eller ursprung på något sätt varit oklart. 

Det betyder dock inte att jag inte känt mig exkluderad. Ni vet BLM rörelsen… Det var då jag tillät mig själv att känna efter.. Hur ska jag veta att känslan som var min vardag inte var normalitet? Det har varit min vardag och något jag lärt mig att acceptera. No questions asked! Right ? 

Hela mitt liv har jag på ett eller annat sätt anpassat mig, kamouflerat mig själv för att inte sticka ut… att se ut som mina vänner, jag önskade att jag var vit, det var något som var med mig varje dag, så långt tillbaka jag kommer ihåg. Givetvis dömt att misslyckas. 

Första gången jag ville krypa ur mitt eget skin, som jag kommer ihåg, var jag fem år. En dagiskompis frågade mig varför jag alltid var så ”svart och smutsig”. När jag tänker tillbaka på såna kommentarer, återkom dom om och om igen, lite då och då, av mina kompisar. Det blev vardag, något som jag bara visste att jag skulle behöva förklara bäst jag kunde. Vi var ju bara barn, men jag hade ju redan behövt att lära mig hur jag skulle förklara varför jag såg annorlunda ut. ”Jag kommer från ett annat land”… underliggande låg ”det är därför jag ser svart och smutsig ut”. Är det verkligen så jävla konstigt att man ständigt kände sig annorlunda? 

Större barn, större problem.. ja men visst är det så. I mitt umgänge var det bara jag som hade annat ursprung (som var svart). Jag kommer tydligt ihåg en dag i högstadiet. Vi satt och pratade som vanligt, hade rätt kul, både killar och tjejer, och en av mina närmaste tjejkompisar nämnde N – ordet … Alla vände sig mot mig och min vän sa ”alltså förlåt , menar ju inte dig såklart”. Jag kommer ihåg känslan som den var igår, jag ville bara försvinna… det var så mycket tankar och känslor som flög… Tror ni att jag ställde mig upp och konfronterade? Nej, jag satt kvar och och försökte få alla mina vänner att inte känna sig obekväma, att allt var lungt och att jag hade inte tagit åt mig!!! Jag försökte alltså få alla mina vänner att inte känna sig obekväma, och rädda den extremt obekväma situationen snabbt, för min egen skull och deras, eftersom det var tydligt att det här blev ju sjukt obekvämt för alla, inte minst för mig! Min verklighet är att jag kan titta tillbaka och känna vilka tillfällen i mitt liv som har haft en stor impact, men först idag förstår att sådana tillfällen hjälpte till att forma mig som person. Mina närmaste vänner såg inte mig som en av alla andra, klart jag var annorlunda, varför annars vända sig mot mig och ursäkta sig?

En annan gång, när jag var rätt trött på att försöka ursäkta mina vänners kommentarer, så att dom skulle slippa känna skuld gentemot mig, svarade jag ”men nej, det är lungt, jag är ändå inte N, jag kommer från Sri lanka!”. Mina vänner stod som frågetecken och sa ”Aha,vad är man då? Svart som svart, är man svart är man N”, det blev stopp i konversationen, jag kände inte att jag hade något att komma med som skulle ändra på deras åsikter. Det här var under min högstadieperiod. Förstår ni konflikten med mig själv och frustrationen? Varför ska jag ens förklara vart jag är ifrån och varför ska det vara fel, om jag skulle vara negress, vad spelar det för roll? Och insikten att vara svart i mångas ögon är fult! En period där jag var som mest splittrad som person och hade inte en aning om vem och vad för plats jag hade. Jag visste uppriktigt inte varför jag mådde som jag mådde och kände mig splittrad. Jag satte mig själv i taskiga situationer och lätt mig bli utnyttjad på precis alla tänkbara sätt, självdestruktiv, för att sätta ord på det. Jag träffade en psykolog som förklarade för mig att det är vanligt att adopterade barn känner så här, hon hade kanske rätt, men anledningen hon hade lagt fram för mig och dessutom konstaterat var att jag mådde dåligt för jag var adopterad! NEJ!!! Jag mådde dåligt för att jag inte passade in, för att jag hade ”FEL” hudfärg! För att precis allt runtomkring mig påminde mig om att jag inte passade in!

Min dröm var att arbeta  i skönhetsbranschen inom make up och fashion. Det var nog en av dom enda grejerna som var glasklar, fortfarande. Men det tog stop där med. Det fanns helt enkelt inte färger för poc…  Istället köpte jag den mörkaste av alla ljusa nyansen på min foundation och såg ut som ett spöke. Ska leta reda på bilder och dela med mig av. När jag försökte få hjälp i butiker var svaret … ”Nej tyvärr jag vi har inget för mörka … det säljer inte…eller pröva den här .. den mörkaste av alla ljusa nyanser”. Kom igen!! Såklart va det så fruktansvärt fult, men jag tror jag tänkte nog aja alltså den passar ju nästan… alltså nej!! Ni kommer se själva. 

En snyfthistoria? Nej absolut inte, det här var min vardag och något jag accepterade och aldrig ifrågasatte. Jag mådde dåligt på insidan, varför kunde jag nog inte placera förrän i vuxen ålder när mångfaldsfrågan lyftes och när mina barn började lyfta samma saker som jag känt. För mig blir det till att frågasätta mig själv… Den här personen jag är, som ska vara alla tillags, vara superambitiös i allt jag gör, det måste vara perfekt… är det JAG eller är det en del av osäkerheten jag växt upp med? 

Jag bär ett ansvar i att lyfta det här på den lilla plattformen jag har, för mig själv, för mina barn och för andra som har känt samma sak!

När jag flyttade till UK, först då förstod jag vilken radikal skillnad det var på mångfalden och plötsligt så var jag accepterad på ett helt annat sätt! Det var nog först när jag startade mitt bolag som jag också kände, wow det var nästan värdesatt inom skönhetsindustrin att jag var en poc! Jag hade ju det där extra, jag hade ett brett spektrum vad som passade på olika hudfärger och hudtyper. Att jag var en poc var för första gången en tillgång. Samma sak att köpa make up, det fanns precis överallt, alla märken hade alla färger! Alltså wow, det fanns ju toner som passade mig också. Men vi har ju faktiskt dom här make up-märkena i Sverige med? Men jag har ju blivit tillsag att det inte finns… eller att det inte säljer! Kom igen! Vaddå inte säljer ?? Det finns tydliga studier på att det här inte stämmer, så vart kommer det här ifrån? Jävligt oskönt statement! Tror ni att det har förändrats?

Så har vi en lösning på problemet? Nej men det har blivit okej att prata och att känna. I grund och botten handlar det om likavärde, som vi alla är så stolta över att prata om, visst, men gör vi vår del? Skolorna säger det får inte finnas någon rasism eller utanförskap… Ja, men visst.. men FUCK vad ni har misslyckats!!! Återkommer till det i ett senare inlägg. 

Tänker också på att inte förrän  typ i år har fokus lagts ordentligt på mångfald på sociala medier och det har börjat synas… men finns fortfarande så mycket att jobba på och helt ärligt, pinsamt att vi inte har kommit längre!

 Vi måste göra något åt det, visst???  Vill ni höra några exempel på ignoranta kommentarer jag har fått höra i diskussioner gällande mågfalden?

* vi bor ju i Sverige och Sverige är ett vitt land så det är väl inte så konstigt att fokus ligger på ljushy och pigmentet som passar ljusa.

* Inte vårt ansvar att Poc ska bli hörda 

* inte en lika stark målgrupp 

* finns ju på nätet så beställ där om det inte finns i butik

* Dom måste ju bevisa sig…

Listan är lång… egentligen bara att gå in på sociala medier och kolla igenom flöden och när det började uppmärksammas gällande mångfald, kroppsideal, hudtyper etc …vilka varumärken välkommnar och vilka försöker – och vilka misslyckas? Ganska tydligt, i mina ögon allas ansvar? Var tar bolagen hjälp för att jobba på mångfalden? Vänder dom sig till målgrupperna dom vill nå ut till? 

Jag har kontaktat en hel del olika varumärken i skönhetsindustrin gällande dessa frågor, det bli spännande att sevhur det utvecklar sig och vad responsen blir? 

Tack för du tog dig tid att läsa, kommentera gärnaa adda mig på instagram @sandratturner för vidare dialog eller kanske bara ett Hej ?