Fånge i mitt eget skin.

🤍🤍🤍

Första gången kom som en rak käftsmäll! Min 4 åriga dotter grät hysteriskt och skrek varför har jag fel hudfärg jag vill skära av mig mitt ansikte! Hon var 4 år! ”Ni tvingar mig att gå på förskolan” Den dagen sitter som inpräntad i huvudet och kommer nog aldrig glömma! Vill inte ens glömma. Om vi frågar oss själva är det verkligen så illa fortfarande? Ja det är så illa!

Hon kommer ihåg känslan fortfarande. hon kommer ihåg allt från dagen hon för första gången verkligen stod upp för sig själv. Hon berättar det så tydligt och precis som jag kommer ihåg det, och får än idag ont i magen av att se och gå förbi förskolan hon gick på.. hennes egna ord idag är- ”jag kommer ihåg exakt vad barnen sa och exakt vad mina förskolelärare inte sa , dom hörde , jag vet att dom hörde men ingen reagerade ingen konfronterade dom andra barnen som sa att jag inte fick vara med för jag hade fel hudfärg” hon forsätter och berättar ”från jag var fyra år gammal har jag vetat att jag är inte som er och ser inte ut som mina ”kompisar” det förändrade mig, och idag är jag starkare , men betyder inte att jag inte är trasig och kämpar och biter ihop varje dag.

Hon behövde såklart inte gå en sekund till på den förskolan och vi kontaktade barnpsykolog, skolinspektionen , ja snurran var igång.. men vi fick varken återkoppling av kommunen eller någon information om åtgärder, bara att det givetvis ser allvarligt på vad som hänt och åtgärder kommer tas.

Fick snabbt kontakt med en ny förskola , Den nya förskolan såg min lilla fina tjej, din förstod verkligen hur svårt hon hade haft det , det lyste igenom , och vart omfamnad. Tillsamman skulle vi kämpa för att bygga upp självkänsla och tillit, tillsamman med dom otroligt engagerade förskollärarna på den nya förskolan lyckades vi tillsammans få tillbaka vår glada fina tjej.

Det som var tydligt var att det hade satt sina spår. Reserverad och avvaktande, valde noga vilka människor hon ville ha nära och fick lära känna henne på riktigt. Hennes egna ord är att hon inte vill ha folk för nära inpå , hon säger ”jag bara vet vilka jag kan lita på , men kan inte förklara, jag bara vet” jag upplever det som en Sköld, en Sköld att skydda sig själv.

Hon började i förskoleklass, det var rörigt det första året , många byten av lärare och hon upplevde att det inte fanns någon trygghet det första året förklarade hon. Började bygga relationer med nya vänner.. det fungerade bra en stund. Efter en stund började utfrysande som både lärare och fritidspedagoger hade observerat, vi vart kontaktade och hade många återkommande samtal.

Det va tydligt för alla att vår dotter kände ett utanförskap, jag satt i samtal många gånger med föräldrar i tjejgruppen och alla gjorde sitt bästa att prata med sina barn.. men gjorde ofta saken värre, hon kom hem och hade fått konfronterande av en del av tjejkompisarna, ”varför pratar du med din mamma och pappa om oss” jag hade pratat med föräldrar så många gånger.. jag började bli besvärlig och fick känslan av att det var inga problem mellan dom andra tjejerna och att jag berättade vad som var sagt vart besvärlig( i mellan raderna kanske var det bäst att inte umgås med varandra ) ”det osagda” Det var vi som var problemet” Hon var ganska ensam men kämpade på , hade en del vänner som hon hängde med ibland, ofta killkompisar…men även det vart ett problem. Redan i tredje klass! Fick en stämpel av några tjejekonpisar att hon bara ville ha uppmärksamhet alla killar, samma tjejer som inte heller ville umgås, det var också ett problem för tjejerna hon blivit utstött av, ”vad skulle jag göra för att få dom att bara få vara ifred. Hennes killkompisar hade aldrig ett problem med att hon var en del av deras gäng.

Dagen försöken att passa in och bli accepterad tog slut är tydligt som igår än idag. Hon ville gå tillsammans med 2 tjejer hem från skolan. Tjejerna hade vänt sig om och sa ”vart ska du?” – ”erm jag ska gå hem” -”ah men du ska väl inte gå samma väg som oss” – dom visste att jag skulle gå samma väg men jag valde att stanna Och vänta tills dom hade gått en bit, Innan jag började gå hem berättar hon.

När hon kom hem i tårar berättade hon händelsen , jag som mamma vart såklart både arg och ledsen och kände men vad ska jag göra, jag hade pratat med Tjejernas föräldrar ett flertal tillfällen, men vart aldrig riktigt adresserat. vad är det här!

”ska ringa deras föräldrar så vi kan lösa det här” Men hon stoppar mig, och säger ….”Snälla mamma jag orkar inte mer , hur många gånger ska du prata med deras föräldrar och ingenting förändras! Jag orkar inte försöka passa in , anpassa mig längre jag vill inte vara med dom som ändå inte vill ha mig som deras vän!” Det var som hon hade kämpat och försökt mycket längre än vad jag hade förstått , lite t.o.m. för min skull var min känsla , hon berättar idag att en del av varför hon försökte så mycket var för hon inte ville att jag skulle vara besviken och ledsen för att hon inte passade in!! Förstår ni vilken smärta , jag hade också fått henne att känna på ett annat sätt att hon måste passa in, det var iallafall så hon kände då. Allt jag ville och vill är att hon ska må bra , istället hade hon hela världen på sina axlar. , vi som pratar om allt, men just det förklarar hon att det var en kamp i henne själv . men jag kände allvaret och förstår vilken press hon har känt, hon förklarar ”normaliserat och accepterat att vara utanför är vem jag är och jag anpassar mig så alla andra mår bra” så hjärtskärande! . Man Tor att man vet vad Man ska göra försöka att lösa problem , problem som bara går att lösa om vi alla är på samma sida?

Hon spelade fotboll med samma tjejer hon hade också många hon tyckte om i laget, men det dröjde inte länge innan hon berättade att det var för jobbigt att vara nära dom som hade fått henne att känna sig som skräp! Fotbollen avslutades och har sedan dess inte umgåtts med någon av tjejerna.

Idag går vår dotter i 7:an , Jag kommer tydligt ihåg alla överraskningsfester tjejerna ordnade för varandra , när det va vår dotters tur var det ingen överraskningsfest och hon valde att inte ha någon fest för sina kompisar heller. Idag hälsar dom inte ens på varandra i skolan.

Det hon har hört idag av samma tjejer är .. Hailey!! Ska du gå och hänga med dina blattekonpisar nu” inte ens värt ett svar, hon säger att hon inte ens bryr sig längre.. avdankad med samtidigt arg. Hon säger att allt det här har fått henne att bli reserverad och jobbar ständigt med sig själv och tillit till människor runtomkring sig. Väljer ofta att vara tyst ”vad jag säger spelar ingen roll om dom redan har placerat mig i ett fack” något vi jobbar med varje dag!

Med mitt under allt det här kom hon i kontakt med sin idag bästa vän en super go tjej med skin på näsan som alltid finns! Dom har båda mixade ursprung och har båda känt sig lite vilse och inte helt passat in , men sen dom hittade varandra har dom inte lämnat varandras sida, vår dotter har rest sig och vågar stå upp för sig själv och vad hon känner på gott och ont! Fortfarande en lång väg tillbaka och tufft jobb för oss alla i dom här åren.

Finns stöd från skolan? Pågår det rasism , exkludering och diskriminering på skolan idag?? Och hur ser arbetet ut? Det är bra att få veta att skolor jobbar aktivt men hur? Jag drar absolut inte alls över en kant , utan jag riktar mig direkt mot vår dotters högstadieskola , där hon och många andra har reagerat starkt på allt som händer, och lärarnas ignorans.. jag väntar själv på svar tillsammans med några andra föräldrar men har inte fått någon återkoppling??!

”Allt är bra Så länge vi blundar och våra egna barn inte är involverade? ”

Jag kommer inte vara tyst , jag kommer inte backa! Min skyldighet , eran skyldighet.

Hennes verklighet , delar av våra konversationer som hon så modigt vågade dela här tillsammans med mig! Hon som får mig att vilja vara bättre varje dag! ( ja vi bråkar, hon får mig att vilja slita av mig håret och låsa in mig på toaletten) hon är också den som fick mitt liv att få en ny mening!

Words to live and learn.. Forget that who you are isn’t good enough , keep growing, don’t put up a front , don’t be afraid of being judged , people will judge, but be who you are! It is good enough!

Love from us 🤍🤍🤍

Hailey och Sandra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s